Skolbesök

Idag startade vi, kl 8.30 för att på förmiddagen besöka två skolor.










Ekenywa, primary school. Där 7-14 åringar går. I Ekenywa går flera av dom barnen som vi försöker ordna skoluniform åt.
Skolan har 730 elever och 11 lärare. Vilket med andra ord betyder att i ett klassrum sitter det över 100 barn.
Dom börjar kl.8, och dom yngre slutar 11.30 och dom äldre 14.30











Vi besökte första klassen. Här satt 129 elever, dom blev undervisade av en lärare.
4 elever delar på en pulpet. Böcker finns det dåligt om, så där delar dom också. 1 bok per pulpet.












Swahili lektion











Bland förstaklassisterna kunde man snabbt lägga märke till dom som var utan uniform, förutom dessa två fanns det flera andra. Vissa bar helt sina egna kläder medan andra kunde ha kragskjortan under, eller någon annan del av uniformen.











Skolåret börjar i Januari. Då borde också eleverna ha skaffat sina skoluniformer för få tillstånd att börja i skola. En överenskommelse har endå blivit gjord, att dom har fått börja, men inte får fortsätta om de inte får skoluniformer. Skoluniformerna har olika färger beroende på i vilken klass de går.


Påväg körande till "Ilikidinga" secondary school några km från Arusha, pratade vi i bilen med Hanna och Janne Nyman. Mäkta inponerande att hälften av Afrikas populitet är barn! Och att 2/3 av kontinentens invånare är under 25 år!! Till lika är det inte så konstigt... en man ute i byn kan gott har tre olika fruar, och varje fru ha 9 barn. En man som jobbar som lärare på Habari Maluum, och också är pastor ute i en masai by, berättade att hans pappa hade många fruar. Så han har 45 syskon.











Ilikidinga; primary school, från form 1-4. Kostar 20 000 shilling (10 euro) i året, när man går som här på en statlig skola. finns också privata skolor med helt andra förhållanden, då kan årsavgiften uppgå till 800-900 000 shilling. 1460 elever på 16 lärare delar på 13 klassrum











På baksidan av "köket" kokar dom som har möjlighet över öppen eld. På bägge skolorna vi besökte fanns det inga möjligheter för eleverna att få mat. Det är föräldrarnas uppgift att spara in till maten, men nu p.g.a. så dåliga tider av torka. Har föräldrarna istället måsta prioritera t.ex. att få vatten till byn. Så barnen går i skolan utan mat, och har hoppeligen något litet mellanmål med sig.











Rektorn berättade att dom är i en verkligt dålig situation gällande undervisningsmaterial. I ämnen som historia, geografi, modersmål, religion har dom så dåligt ställt med böcker att 50-60 ungdomar får dela på en bok.











Dom 20 ungdomar som vi nu försker hjälpa med skoluniform går inte på denhär skolan. Här såg elerverna välklädda ut och jag la inte märke till en elev utan en komplett uniform. Trots omständigheterna, verkade detta vara en bra skola, skolgården såg fin ut och lärarna verkade kompetenta. tyvärr hade vi inte möjlighet att titta in i ett klassrum.











Esko & Marjo Syrjäläinen jobbar också som missionärer på Habari Maalum. Marjo med bokföringen och Esko som rådgivare inom undervisningen. Hemma är Esko rektor i en skola i Kerava. Dom fungerar också för Keke yhdistys, som understöder bägge skolorna vi besökte, med bl.a. böcker, och pengar till byggnader osv.

Skoluniformer

Först av allt vill jag verkligen från djupet av mitt hjärta tacka alla som har känt att dom vill understöda barnen här med skoluniformer! Ni är oersätteliga!!

Min mamma i Finland uppe i Kronoby fick också barnen på sitt hjärta och förmedlade informationen om deras situation vidare till vänner, släktingar och bekanta. Och nu har vi redan ihop till 27 skoluniformer, och jag tackar Gud för varenda en av er!! På nåt vis skall vi bekräfta till er att er betalning kommit fram.

Inkommande vecka har vi planerat in att ta en skräddare till byn som får ta måtten på barnen, och sedan sy upp uniformerna. Bara vi får allt att fungera, främst med internet uppkopplingen, skall jag sätta upp bilder. Tack för ert tålamod! :)

Gud är god, och han har oss och allt runtomkring i sin hand. Omständigheter kan se ut som de ser men Gud är även över dem, och kan vända på vilken situation som helst.

45 föräldralösa barn utan skoluniform

I byn som är belägen kring 2 km från var vi nu bor, finns det barn som verkligen behöver hjälp för att få en värdig framtid. 45 föräldralösa barn som akut skulle behöva få skoluniform. Det dumma är just det, utan skoluniform får man inte gå i skola. En fullständig skoluniform med skor, skjorta och byxor kostar 25 euro. 25 av dessa barn är i "primary school" ålder, och resten är i "secondary school"

Skolstarten börjar i Januari, då de flesta barn får en ny skoluniform. Förstås finns det barn som går med samma skoluniform längre än så. Det optimala skulle ju vara att barnen hade 2 skoluniformer, så att de hade möjlighet att ordentligt hinna tvätta den ifall det behövdes. Jag tänker bara på våra flickor som hinner vara ute en minut så är dom redan så smutsiga... Skoluniformenen är vekligen viktig för barnen, eftersom om den går sönder innebär det också att dom måste skaffa en ny. Och att skaffa en ny sådär bara för förmyndaren är inte det lättaste. Ruben en 13 årig pojke som bor med sin mamma på stationen, tvättar alltid själv med ömma händer sin skoluniform på lördagar. Det är duktiga pojkar och flickor, som gör allt de kan för möjligheten att få gå i skola.

Afrika

Ja, så har vi varit här Tanzania i snart 2 månader! Otroligt hur tiden rusar iväg. Vi har t.o.m. hunnit leka med tanken att bli här längre. Men håller oss ändå till det som var planerat. Tanzania är nog ett så underbart land, och med små medel kan man göra så mycket.

Så vi åker hem 1.4. Vilket vi också ser framemot, att få träffa släkt och vänner. Jag fick ett jobberbjudande mitt i tanken på att bli här längre. Så nu har jag tackat ja till att börja jobba på ekenäs sjuktransport.

Tanzania är ett underbart land. Här är livsstilen så otroligt lugnt och utan stress. Ingen dagis som barnen måste rivas upp till tidigt på morgonen. Här vaknar dom, och så traskar Elena iväg till Lilly, som bor några m ifrån. Och dom får vara hemma hela dagen med Miriam. Som sköter sitt jobb som både hushållerska, och barnflicka utmärkt. Hon får Naomi att somna, äta.. sådant som för en mor kan vara orosmoment. Kring 35 grader blir det nog mitt på dagen, 2 ggr i veckan försöker vi åka iväg till TGT, (vi har inte kommit underfund med varifrån den förkortningen kommer). Det är ändå ett lite lyxigare ställe där barnen får simma, mamma träna och Oskar spela squash. Där serveras god mat, och oftast är vi flera missionärer från stationen där.

Vardagarna går ut på att stiga upp till morgon bönen kl 8. Alla anställda här på Habari Maalum, allt från snickrare, trädgårdsskötare, radioarbetare m.m samlas alltså till den bönen. Efter det jobbar Oskar med sitt, planerar undervisning eller annat. Och jag har nu försökt sitta med att planera första hjälpen som jag undervisar i åt college studerande. Man blir nog förvånad över hur lite dom kan. Största delen hade aldrig hört ordet "resuscitation", återupplivning, och råden dom gav hur man ger första hjälp i olika situationer var förvånande. Medvetslös patient skulle man försöka lugna ner och ge något kallt att dricka. Det svåra är att få red på vad orsken till denhär okunskapen är. Är det bara att dom aldrig lärt sig om sådant eller är det språket. De flesta har ju swahili som sitt modersmål, och flera pratar dålig engelska.

Loskito,

Något som är intressant är att jag fått en "konstig kontakt med en kvinna från en by som heter Loskito. Happy jobbade på Habari maalum, där jag lärde känna igen henne. Hon pratar ingen engelska och jag pratar inte swahili. Endå var det lika roligt att se henne, och hon verkade tycka det var roligt att se mig. Så for vi på gudstjänst till byn Loskito, där jag såg henne. Och igen var det lika roligt att träffas. Två söndagar åkte vi till Losktio och bägge gångerna körde vi happy till marknaden som äger rum i Ngaramtoni. Veckan efter knackade det på dörren, och det var Happy. Miriam fick fungera som tolk, så nu fick vi äntligen möjlighet att prata. Över te, fick jag en bild av vem hon är. Hon är lika gammal som jag, men vet inte när hon är född, det har hon glömt! Hennes äldsta son är 9 år gammal, och den yngsta är lite över ett, och den tredje mitt emellan.Mannen har inget jobb, och det som dom har som mat under dagen är det som dom själva odlar, d.v.s ugali och böner, alla dagar!!

Nu så frågade hon mig om jag kunde hjälpa henne med hennes "business". Att köpa in mangon och sälja dom dubbelt dyrare i Loskito. Så för 4000 shilling=2 euro. Köpte hon in 50 mangon, och 3,5 kg majs, som hon skulle mala till ugali. För att ge er därhemma en blick över hur det är för Happy skall jag försöka förklara

Happy bor ute i buschen.. där man kommer fram med bil på väldigt dåliga sandvägar. Längs vägarna ser man kvinnor och barn komma kånkande på vattenhinkar och stora korgar på huvudena. I Loskito finns ingen möjlighet till inköp. Så när då t.ex. Happy behöver tvål, som dom tvättar kläderna med, diskar med och tvättar sig själva med, eller då frukt som hon säljer vidare måste hon gå in till Ngaramtoni. Ena vägen tar 2 timmar att gå, och hemresan går hon med sina inköp ( 50 mangon på huvudet) hem. Så det ni eller vi.. Dom är verkligen fenomenala!